Ibland kan jag inte rå för att längta tillbaka till min älskade betongskog, Stockholm.
Känslan att bara kunna gå och gå och gå och inte känna igen ett enda ansikte. Att inte bli igenkänd. Inte riskera att bli viskad om bakom ens rygg bara för att man har förra månadens mode. Ta in alla olika människors uttryck och stilar. Strosa runt på kullerstenarna i Gamla Stan' eller titta snett på udda, härliga och läskiga, människor på plattan. Att låta sulorna slitas av den tuggummiprickiga asfalten. Gå i rask takt till en park full av irreterande småungar och tanter med taxar. Tränga sig fram för att få en ordentlig titt på NK's årliga julskylltning som bara blir mer och mer plast. Unna sig en glass på en av gallerians alla små okynnes-barer. Jag vill gå där, överallt och ingenstans. Gå där och låta mina lungor drabbas av passiv rökning och avgas.
 Åh, ibland kan jag faktiskt inte rå för <3